onedayyouwillsee

Det är konstigt hur man kan förvänta sig en sak, fast inte riktigt tro på den, för man vet innerst inne att de kommer att sluta som motsatsen till vad man hoppas på.

Jag visste ju att det skulle bli såhär. Men när någon går på en och verkligen övertyger en om det andra så blir det ju så att man börjar tro på det, hon pratade ju om det HELA tiden. Så det var ju vad jag gjorde, trodde på de menar jag. Jag började hoppas, jag började föreställa mig saker drömma mig bort lite och allt de där man gör... Började såklart även bli nervös för de som komma skulle.
Så kom de ju, den lilla texten på mobilen, den lilla runtan i konversationen som visade de små orden "Du Cecilia, jag måste verkligen prata me dej!" Ja.. och så blev de ju, han kunde inte, hade fått andra planer, hade fått något annat han skulle göra. Om ja inte hade varit så trött hade ja kanske inte brytt mej så mycket, fast nu va de ju de där om.. Så jag är trött, jag är lite nere och allmänt känslig. Såklart blev jag ledsen, men vem blir inte de? Hade ja bara fått tänka på mitt sätt hade de inte varit något problem... Men, finns inte så mycket jag kan göra. Det är som det är och det går inte att göra något åt de tyvärr. Hatar verkligen att se fram emot något och längta efter något, sen blir det bara inte av! Aja, får väl gå o lägga mig och se om det är bättre imorrn.

Kram Odyws<3