onedayyouwillsee

Jag har en speciell relation till den kvinnan, ser mycket av mig själv i henne, och inte nog med det, får ofta kommentaren om att jag är lik henne till utseendet. Hon är en av de vackraste människorna jag vet eftersom hon aldrig har byggt upp någon fasad mot världen, helt ärlig och naken i allt hon gör! Och om jag då kan få äran att efterlikna denna människa det minsta så gör det mig glad! Hon skrev i en krönika som expressen publiserade om den oroliga lyckofasaden som alla gömmer sig bakom. Frågan varför vi aldrig bara kan vara okej med att man inte bara har bra och strålande dagar, man kan vara nere och känna sig dyster. Sen även fast man känner sig dyster så måste man klippa och klistra för att ha de där satans leendet och den falska fasaden "för ingen annan får ju veta att jag inte är lycklig eller strålande idag"

Där är jag lik henne i de hon skriver, jag klistar sällan på ett leende om det verkligen inte är ett måste! Jag bär mina känslor utanpå kroppen, jag är som en öppen bok i hur jag känner, aldrig något spel i att försöka dölja det, för det kan jag inte, aldrig kunnat heller. Är jag glad ser man de, om jag är ledsen, sårad, arg eller kär. Så har ni en minut, läs denna krönika, den är värd de!

Hyllar inte henne som någon superkvinna som klarar allt, jag hyllar henne för att hon är en människa med känslor och inte försöker få oss att tro något annat!

 

http://www.expressen.se/kronikorer/mia-skaringer-lyckofasaden-tar-dod-pa-oss/