Tankebomb!
Nu är det bara några få dagar kvar här i Castro, och 21 dagar kvar tills jag befinner mig på svensk mark igen. Det är med blandade känslor helt klart! Och vad kan jag säga när jag kommer hem när alla frågar vad jag gjort? Jo, jag har gått i skolan, de va jobbigt i början osv osv, ingen kommer någonsin förstå vad jag gjort här, hur det kändes i början, hur jobbigt de är att lämna och hur nära man kommit människorna här.
"Men vadå, du har ju vänner o familj i Sverige"
Jo jag vet de, men tänk er själva att bo tillsammans med en familj i ett annat land, umgås med dem, åka på utflykter, de som kramar en när man är ledsen och de som man bara är med. Samma sak med vännerna, det är klart man kommer nära.
Och alla säger här att glöm oss inte, och jag också, att jag kommer tillbaka och så. Men gör jag det? eller är det bara toma ord? Jag menar, den människan jag kommit närmast här är helt klar min "bror" Eduardo (Lalo) Han är min bästa vän och är med han hela tiden när han är här i Castro på helgerna. Han vill inte att jag ska åka och säger att han kommer betala min resa nästa gång jag vill komma och så. Men kommer han och jag hålla kontakten? Ett halvår framåt, kommer jag sitta hemma på mitt rum och prata med honom, kommer jag träffa honom igen efter att jag nu åker till Santiago?
Att säga att man kommer tillbaka, är det så eller är det bara toma ord? Jag kommer aldrig att glömma, verkligen inte, det går inte men kommer jag tillbaka hit, klart jag vill, men kommer jag det?
Att säga att man kommer tillbaka, är det så eller är det bara toma ord? Jag kommer aldrig att glömma, verkligen inte, det går inte men kommer jag tillbaka hit, klart jag vill, men kommer jag det?
Detta är väl vad som snurrar just nu, vill inte åka, vill stanna längre.
Kram Cecilia<3
Kommentarer
Trackback
